| .:: FÖRKORTNINGAR
::. |
AB Aftonbladet BrB
Brottsbalken DB Dom i brottmål DLF Distriktsläkarföreningen
DUR Distriktsläkarnas utbildningsråd GP
Göteborgsposten HD Högsta Domstolen HovR
Hovrätten IGM Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman
IKL Lag (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal
konkurrens JO Justitieombudsmannen JuU Justitieutskottet
KL Kommunalskattelagen LOA Lag (1976:580) om offentlig
anställning LIF Läkemedelsindustriföreningen
LäL Läkemedelslagen MF Medicinalväsendets
författningssamling NBL Nämnden för bedömning
av läkemedelsinformation NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition RB Rättegångsbalken
RFV Riksförsäkringsverket RH Rättsfall
från hovrätten RSV Riksskatteverket RUFI
Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska
Industrier SBU Statens beredning för utvärdering
av medicinska metoder SFAM Svensk Förening för
Allmän Medicin SFS Svensk författningssamling
SOSFS Socialstyrelsens föreskrifter SPLF Svenska
Privatläkarföreningen SvD Svenska Dagbladet
TR Tingsrätten UB Utsökningsbalken
VLT Vestmanlands Läns Tidning ÅL Lag
(1994:953) om åligganden för personal inom hälso-
och sjukvården |
| upp
» |
.:: 1 INLEDNING
::.
.:: 1.1 BAKGRUND ::. |
Jag vill i denna uppsats undersöka om mutor och andra former
av påverkan förekommer inom hälso- och sjukvården
i dag. Socialstyrelsen gav 1975 ut allmänna råd vad gäller
presenter från patienter. Ett allt större problem, som
jag ser det, är läkemedelsföretagens marknadsföring
gentemot hälso- och sjukvårdspersonalen, i första
hand läkarkåren. På förfrågan om några
nya allmänna råd planeras uppger Socialstyrelsen att man
“inte uppmärksammat att det skulle vara ett problem med
mutor inom hälso- och sjukvården“.
I åtskilliga tidningsartiklar har vi på senare
tid kunnat läsa om mutresor och utskrivning av dyrare läkemedel
än vad som är medicinskt motiverat, men hur är det
egentligen? Speciellt viktigt för patienterna är det nu,
då statens läkemedelssubvention minskar och en större
kostnad skall betalas direkt av patienten. Ämnet är intressant
och viktigt, men det har av naturliga skäl inte varit helt lätt
att få fram information. Läkarkårens slutenhet gör
att även om en läkare själv inte accepterar erbjudanden
från läkemedelsbranschen, så är man i vart fall
inte påfallande ivrig att ange sina kollegor. Att
läkemedelsföretagen inte är villiga att upplysa
om eventuellt brottsliga marknadsföringsmetoder är inte
heller konstigt. Läkemedelsföretagen lägger ner drygt
en miljard kronor om året på reklam, information och utbildning
riktad direkt till läkarkåren. Reklam-kostnaderna hos exempelvis
Astra var 1995 högre än deras kostnader för forskning
och utveckling. Det handlar således om stora pengar. |
| upp
» |
| .::
1.2 SYFTE OCH AVGRÄNSNINGAR ::. |
Tagande av muta regleras i brottsbalken (BrB) 20:2 och det spegelvända
brottet bestickning regleras i BrB 17:7. Jag kommer i huvudsak att
ägna mig åt mutbrottet i denna uppsats. Jag kommer för
tydlighetens skull även att redogöra i korthet för
brottet bestickning. Brott mot marknadsföringslagen behandlas
ej. Jag berör inte heller skattelagstiftningen annat än
perifert. Då
ämnet är omfattande är mitt syfte begränsat
till att ge en bild av hur otillbörlig påverkan kan ske
inom hälso- och sjukvården. Uppsatsen är långt
ifrån heltäckande och många frågor har lämnats
obesvarade. Jag hoppas ändå att uppsatsen kan fungera som
utgångspunkt för en debatt. Jag har inte undersökt
vilka konsekvenser receptreformen, som trädde i kraft den 1 januari
1997, kan få. Landstingen blir förmodligen mer observanta
på läkarnas förskrivningsrutiner eftersom varje landsting
kommer att få betala läkemedels-notan istället för
Riksförsäkringsverket (RFV). Det hade varit
intressant i sammanhanget att undersöka hur läkemedelskommittéer
och läkemedelsråd fungerar, liksom vilken roll Apoteksbolagets
har. Jag har inte heller haft möjlighet att titta närmare
på läkemedelsindustrins marknadsföringsmetoder. Det
finns ett stort antal utlåtanden från Läkemedelsindustrins
informations-granskningsman (IGM) och Nämnden för bedömning
av läkemedelsinformation (NBL) som är intressanta att läsa
men som jag inte går in närmare på i detta arbete. |
| upp
» |
| .:: 1.3 METOD
::. |
Jag kommer i uppsatsen först att redogöra för den historiska
utvecklingen av lagstiftningen mot mutor innan jag går in på
gällande rätt. Metoden är sedvanlig juridisk metod.
Förutom juridisk litteratur tar jag även upp läkarnas
etiska regler och andra publikationer av intresse. Jag använder
mig av ett antal exempel, dels för att påvisa att mutbrott
och annan otillbörlig påverkan förekommer inom vården,
dels att det faktiskt är ett problem. Exemplen i uppsatsen är till största
delen hämtade från rättsfall och samtal med insatta
personer, i huvudsak allmänläkare till professionen. I de
fall ingen källa anges eller nämns i exemplet är källan
en av de intervjuade personerna. Jag har också använt mig
av tidningsartiklar. Bevisvärdet av uppgifter i tidningsartiklar
kan givetvis inte betraktas som tillräckliga för fällande
domar, men det torde dock räcka för mitt syfte att exemplifiera
olika former av mutor och andra otillbörliga förmåner.
Jag vill i detta sammanhang passa på att tacka alla som hjälpt
mig i mitt arbete – ingen nämnd och ingen glömd! |
| upp
» |
| .::2 HISTORIK
::. |
Mutbrott är ingen ny företeelse. Brottet som sådant
har funnits länge men kretsen som kan göra sig skyldig till
brottet har ändrats under tidens gång. Redan i en del landskapslagar
stadgades straffansvar för domare, länsman och fogde som
tog muta. Under tiden fram till 1734 års lag kom bestämmelser
om straff för tagande av muta att tillämpas även för
gärningar utförda av vissa andra ämbetsmän.
I 1734 års lag förekom brottet som ett exempel
i de ansvarsregler som gällde för domare som uppsåtligen
fällde orätt dom samt för exekutor som uppsåtligen
gjorde klaganden orätt. I 1864 års strafflag stadgades
ansvar för ämbetsman som tagit eller betingat sig muta för
att främja orätt i ämbetet. Straff skulle ådömas
vare sig skada skett eller ej. Bestämmelsen omfattade endast
fall där bestickningen föregått den ifrågavarande
ämbetsåtgärden och skett i syfte att förmå
ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd. Bestickning
var inte straffbelagt som särskilt brott. En bestickare kunde
dock straffas för medhjälp till mutbrott. År
1915 kom ett betänkande från patentlagstiftningskommittén
med förslag till lag om illojal konkurrens. Här upptogs,
förutom andra bestämmelser om illojal konkurrens, även
ansvarsregler rörande bestickning. Kommittén föreslog
att strafflagen skulle ändras så att bestickning blev ett
självständigt brott. Även den som “låtit
åt sig utlova“ respektive “utlovar“ muta skulle
kunna dömas till ansvar. Den lag som sedermera antogs var inte
lika långtgående som kommittéförslaget som
skulle inneburit ansvar för en mycket omfattande personkrets.
Lagen begränsade personkretsen till anställd person i näringsverksamhet
eller annat företag av ekonomisk art och anställda i verk,
inrättning eller stiftelse. I samband med tillkomsten av 1919
års konkurrenslagstiftning antogs emellertid de av patentlagstiftningskommittén
föreslagna ändringarna av strafflagen. Genom
införandet av lagen med vissa bestämmelser om illojal
konkurrens (IKL) år 1931 utökades konkurrenslagstiftningen
med regler mot illojal reklam och mot obehörigt lämnande
eller erbjudande av gåva eller liknande förmån. Reglerna
om bestickning och tagande av muta överfördes oförändrade
från 1919 års lag. Problemet med lagstiftningen visade
sig sedermera vara att det för straffbarhet fortfarande fordrades
att muta eller löfte om sådan givits eller mottagits för
att främja orätt i ämbetet. Mutan måste således
föregå ämbetsåtgärden; något som
dels ledde till bevissvårigheter, dels innebar att straffbarhet
inträdde på ett långt senare stadium än önskvärt.
Att en muta lämnats i syfte att främja en oriktig
ämbetsåtgärd var en förutsättning som ofta
synes brista eller svårligen lät sig bevisas. Många
ämbetsåtgärder var också av sådan art
att de inte direkt kunde anses vara oriktiga utan endast mer eller
mindre olämpliga. Som exempel nämndes att en belöning
för en verkställd ämbetsåtgärd även
kunde verka som muta för framtida åtgärder utan att
muta i lagens mening kunde anses ha lämnats. Strafflagen
ändrades 1941. Enligt 25:5 skulle ämbetsman, som för
sin ämbetsutövning mottar, låter åt sig utlova
eller begär muta eller annan otillbörlig belöning dömas
för tagande av muta. Beträffande belöning angavs i
förarbetena att inte enbart pengar avsågs, utan förmåner
av alla slag. Bestickningsbrottet behandlades i 25:5 andra stycket,
och innebar att det straffbara området blev lika för bestickaren
och muttagaren. I 1948 års lag om brott mot
staten och allmänheten fick strafflagens mut- och bestickningsansvar
i stort sett det innehåll som gällde ända fram till
ändringen i BrB, som trädde i kraft den 1 januari 1978.
Enligt 10:6 förelåg bestickning när någon lämnar,
utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning
för utövning av befattning förenad med ämbetsansvar.
Enligt 25:5 dömdes ämbetsman som mottar, låter åt
sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning
för sin tjänsteutövning, om gärningen inte var
straffbelagd enligt annan lagstiftning, för tagande av muta.
Gärningen var straffbar även om brottet begåtts innan
han erhöll befattningen eller efter att han avslutat sin tjänst.
I samband med att det så kallade ämbetsmannaansvaret
avskaffades 1976 utsträcktes mutansvaret till alla offentliganställda,
det vill säga arbets- eller uppdragstagare hos stat och kommun.
Den senaste betydelsefulla ändringen gjordes 1978 då samma
straffbestämmelser mot korruption som gällde offentliganställda
utsträcktes till att omfatta alla arbetstagare och många
uppdragstagare inom den privata sektorn. Bestämmelserna är
allmänt hållna och lagmotiven kortfattade, varför
rättsfall spelar en stor roll när det gäller att avgöra
lagens omfattning. Domstolarna tenderar att tillämpa lagen strängare
när muttagaren finns inom den offentliga sektorn. |
| upp
» |
.:: 3
GÄLLANDE RÄTT ::.
.:: 3.1 INLEDNING ::. |
Utmärkande för korruption är att det finns minst
två gärningsmän: en givare (bestickaren) och en
mottagare (muttagare). Bestickarens brott består i att lämna
eller erbjuda en muta åt en arbetstagare i det uttryckliga
eller underförstådda syftet att denne skall bereda givaren,
eller någon han representerar, en förmån. Avsikten
med mutan kan också vara att uttrycka tacksamhet för
en förmån som redan givits. Straffansvar inträder
på ett mycket tidigt stadium. Redan att utlova en otillåten
förmån är straffbelagt, oavsett om mottagaren accepterar
eller ej. De två brottstyperna utgör två sidor
av samma sak även om det inte är nödvändigt
att båda brotten förövas. Bestickaren och den mutade
skall därför inte dömas för medverkan till varandras
brott.
Den klassiska formen av korruption är att muta ges för
att mottagaren skall förfara pliktstridigt till förmån
för givaren. Det kan dock vara svårt att bevisa att mottagarens
motprestation är pliktstridig, att villkor uppställts
om motprestation eller att förmånen påverkat tjänsteutövningen.
För straffbarhet är det tillräckligt att ett yttre
samband finns mellan förmånen och mottagarens tjänsteutövning.
Kontakten kan vara av direkt och personlig natur eller av indirekt
slag. Som exempel nämner Cars att den som förbereder ett
ärende, eller föredrar det för beslutsfattaren, har
ett betydande inflytande på utgången även om han
inte formellt deltar i beslutet. |
| upp
» |
| .::
3.2 KORRUPTIV PÅVERKAN ::. |
Genom att på olika sätt påverka besluts- och handlingsprocesser
kan man skaffa sig fördelar. Marknadsföring och reklam
i allmänhet går ut på att påverka människor
att köpa en speciell produkt. Detta i sig är inte otillbörligt.
Korruption är en samlingsbeteckning för olika slags otillbörliga
åtgärder. I begreppet ligger att det skall vara fråga
om otillbörlig påverkan på någon som anförtrotts
att fatta beslut eller på annat sätt verka för annans
räkning. Syftet med straffbestämmelsen i BrB 20:2 är
i första hand att skydda huvudmannens intresse av lojal tjänsteutövning
från sina arbets- eller uppdragstagares sida. Detta sker genom
att lägga ett mutansvar på arbetstagarna. För att
skydda dessa mot frestelser finns ett förbud att ens försöka
påverka dem att svika sin lojalitet mot huvudmannen. Den otillåtna
påverkan skall komma från någon annan än
den egna arbetsgivaren. Vad bestämmelserna om ansvar för
mutbrott avser att skydda kan beskrivas som tjänstens eller
uppdragets integritet.
Det är en allmän uppfattning att korruption är
en osund och skadlig företeelse som bör motverkas. En
orsak är risken att en mutad tjänsteman gör sig skyldig
till oriktig tjänsteutövning som direkt eller indirekt
går ut över de enskilda medborgarna. Korruption är
inte sällan en inkörsport till annan brottslighet såsom
exempelvis bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Blotta
tanken på att den offentliga verksamheten kan påverkas
av mutor har en samhällsdemoraliserande effekt. Om korruptionen
tillåts breda ut sig blir verksamheten så småningom
ineffektiv, långsam och dyrbar. Allmänhetens förtroende
för tjänsteutövningen är en viktig grund för
den offentliga sektorn, vare sig det handlar om myndighetsutövning,
bilbesiktning eller utskrivning av recept. Även om mottagaren
själv anser sig ha en stark karaktär och inte på
minsta sätt låter sig påverkas av en förmån,
är det inte säkert att medborgarna har samma uppfattning
i frågan.
Inom hälso- och sjukvården är det särskilt
viktigt att kunna lita på att personalen gör sitt bästa
för att utföra sitt arbete utifrån det krav på
vetenskap och beprövad erfarenhet som stadgas i åliggandelagen
(ÅL) 2 §. I samma paragraf anges vidare att en patient
skall ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller nämnda
krav. Personalen inom hälso- och sjukvården har till
uppgift att se till patientens behov. Det är viktigt för
den vårdsökande att kunna lita på att medicinska
åtgärder vidtas utifrån hans eller hennes behov.
Ett beslut om förskrivning av ett visst läkemedel får
inte påverkas av att läkaren på något sätt
drar fördel av att ordinera just detta läkemedel framför
ett annat. Läkarens huvudman är i första ledet landstinget
men i slutänden är det allmänheten som är huvudman.
Var och en av oss har således rätt att kräva lojalitet
i tjänste-utövningen från läkare och övrig
hälso- och sjukvårdspersonal.
Exempel 1
Säg att du är sjuk så får du 180 000 kronor,
erbjöds en vårdlärare av sin arbetsgivare landstinget.
Vårdläraren har varit kritisk och ifrågasättande
mot arbetsgivaren och hon tror att det är därför
landstinget vill att hon skall förtidspensionera sig trots
att hon är fullt frisk. Utan hennes vetskap vidtalade landstinget
en läkare som var beredd att skriva ut ett sjukintyg utan att
göra en undersökning. Vestmanlands Läns Tidning (VLT)
den 27 november 1996
Exempel 2
Göta Hovrätt, avd 1 DB 671/1983: En överläkare
vid en plastikkirurgisk klinik drev vid sidan av sin tjänst
en privat praktik där han tog emot och undersökte patienter
med estetiska defekter. De flesta av privatpatienterna togs sedan
in på den plastikkirurgiska kliniken och opererades av samme
läkare, som ensam bestämde om turordningen för operationerna.
Överläkarens privata patienter fick vänta högst
72 dagar för operation. Medelväntetiden för motsvarande
operationer för klinikens patienter översteg 1000 dagar.
Minst 45 av privatpatienterna fick före operationerna betala
överläkaren en ersättning på 1000 - 3000 kronor,
sammanlagt minst 75 000 kronor.
TR ansåg det vara utrett att överläkaren
begärt och mottagit otillbörlig ersättning av patienterna
för operationer han utfört i tjänsten. Överläkaren
dömdes för grovt mutbrott och myndighets-missbruk, enligt
dåvarande lagstiftning. Givarna var inte åtalade. HovR
fann det inte styrkt att överläkaren handlat pliktstridigt,
men varken detta förhållande eller att mottagandet av
betalningarna skett med huvudmannens vetskap gjorde att betalningarna
kunde ses som tillbörliga. De arvoden som överläkaren
betingade sig avsåg nämligen inte endast konsultation
och bedömning utan även beslut om operation. De bägge
sista åtgärderna föll inom ramen för överläkarens
tjänsteutövning, och patienterna betalade läkaren
under förväntan om förmånligare bemötande.
HovR dömde överläkaren till villkorlig dom och 100
dagsböter samt förverkande av 30 000 kronor av den uppburna
ersättningen. Tre ledamöter var skiljaktiga och ville
ogilla åtalet. Citat Cars s. 172 f.
Kommentar
Eftersom det första fallet handlar om förhållande
mellan arbetsgivare och arbetstagare är inte bestämmelserna
om mutbrott/bestickning tillämpliga. Däremot kan man starkt
ifrågasätta landstingets förfarande; arbetsgivaren
upp-muntrar ju vårdläraren till att söka sjukpension
under felaktiga förutsättningar. Att en läkare på
detta sätt erbjuder ett sjukintyg är dels i strid med
Socialstyrelsens föreskrifter men torde även falla under
BrB 15:11, osant intygande. Det andra exemplet är en av få
domar som finns inom hälso- och sjukvårdsområdet.
|
| upp
» |
.:: 3.3
VAD STÅR I LAGEN? ::.
.:: 3.3.1 MUTBROTT ::. |
Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär
muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning,
döms för mutbrott till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren
begått gärningen innan han erhöll anställningen
eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, döms
till fängelse, lägst sex månader och högst sex
år.
Ansvarig för mutbrott, BrB 20:2 första stycket, är
arbetstagare i civilrättslig mening, det vill säga främst
någon som är anställd i offentlig eller enskild tjänst.
En grundläggande förutsättning för att någon
skall räknas som arbetstagare är att förhållandet
till arbetsgivaren grundas på avtal av innehåll att vederbörande
skall prestera arbete för den andres räkning och att han
själv deltar i arbetet. Det saknar betydelse om befattningen
är låg, om personen arbetar på deltid eller som vikarie,
om arbetsgivaren är juridisk person eller om arbetsgivaren bedriver
näring. Av lagtexten framgår vidare att
det inte är nödvändigt att ta emot en muta för
att ansvar skall inträda. Det räcker att acceptera ett framställt
löfte, uttryckligen eller genom att underlåta att avböja
erbjudandet. Begreppet “annan otillbörlig belöning“
är mer oklart. I förarbetena framhålls att den närmare
bestämningen av detta rekvisit är beroende av sed och allmän
uppfattning och därför inte låter sig preciseras i
lagtext. |
| upp
» |
| .:: 3.3.2
BESTICKNING ::. |
Den som till arbetstagare eller annan som avses i 20 kap. 2 §
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig
belöning för tjänsteutövningen, dömes för
bestickning till böter eller fängelse i högst två
år. Bestickning, BrB 17:7,
är givarsidans motsvarighet till BrB 20:2. Även här
räcker det att muta utlovats för att brottet skall anses
vara fullbordat. Beträffande rekvisitet “otillbörligt“
kan viss vägledning sökas i skattelagstiftningen. Bestämmelser
om avdrag för representationskostnader finns i kommunalskattelagen
(KL) 20 § anvisningspunkt 1. Avdrag medges endast om utgifterna
har omedelbart samband med verksamheten i förvärvskällan
och representation får ske till “skälig kostnad“. |
| upp
» |
| .::
3.3.3 OTILLBÖRLIGHETSREKVISITET ::. |
En muta är typiskt sett en förmån som någon
får för att handla pliktstridigt. Mutbrott och bestickning
innefattar emellertid en åtskilligt vidare krets av förfaranden.
Otillbörlig är varje transaktion som objektivt sett är
ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning.
Transaktionen är också otillbörlig om det ligger i
sakens natur att förmånens syfte inte kan vara annat än
att mottagaren skall vidtaga en viss, pliktstridig åtgärd.
En gåva, förmån eller belöning behöver
inte vara otillbörlig i sig utan det beror på omständigheterna
i det enskilda fallet. Lagtextens vaga formulering
beträffande otillbörlighetsrekvisitet orsakade en del kritiska
synpunkter under remissförfarandet och flera remissinstanser
krävde utförliga motivuttalande som ledning för tolkningen.
En samlad bedömning skall göras av alla omständigheter
av betydelse och till ledning för bedömningen anges några
typexempel i förarbetena. I övrigt är man hänvisad
till rättspraxis, eventuella rekommendationer och allmänna
överväganden. Gränsen är vag mellan acceptabel
gåva, godtagbar representation och annan personlig vänlighet
å ena sidan och muta eller annan otillbörlig belöning
å den andra. En belöning har i allmänhet
ett ekonomiskt värde. Som exempel kan nämnas rena penninggåvor,
andra gåvor, testamentslott, mat, dryck, resor, hotellrum eller
provision. Även förmåner av icke-materiell art kan
utgöra belöning, såsom ordensutmärkelse eller
förord till en tjänst. Förmåner av obetydligt
värde innebär föga risk för påverkan och
kan därför oftast inte anses otillbörliga. Exempel
på detta är presentreklam i form av almanackor, kulspetspennor,
pennknivar och liknande. En omständighet som kan ha betydelse
för frågan om transaktionens otillbörlighet är
graden av öppenhet. Det ligger i korruptionens natur att transaktionerna
sker under större eller mindre mått av diskretion. Klart
otillbörlig är givetvis en förmån som förknippas
med villkoret att mottagaren skall handla på ett visst sätt
i sin tjänsteutövning. Detta gäller inte bara då
givaren uttryckligen kräver detta. Det räcker att gåvan
på något sätt anknyts till mottagarens tjänsteutövning.
Är någon osäker på huruvida en honom
erbjuden förmån är tillbörlig är det lämpligt
att vända sig till sin arbetsgivare och fråga om dennes
uppfattning. I allmänhet anses det otillbörligt att ta emot
en förmån i strid med huvudmannens uttryckliga vilja, även
om förmånen har ett ringa värde. Även givaren
kan i tveksamma fall undersöka arbetsgivarens åsikter i
frågan, i stället för att erbjuda förmånen
direkt till arbetstagaren. Man kan då antingen ställa förmånen
till arbetsgivarens disposition eller inhämta samtycke till att
viss eller vissa personer får ta emot förmånen. En
sådan öppenhet kan i vissa fall göra en annars tveksam
förmån godtagbar, men så behöver inte vara fallet.
Straffbestämmelserna avser ju också att skydda allmänheten
mot korruptionens skadeverkningar vilket innebär att varje fall
måste bedömas särskilt. |
| upp
» |
.:: 3.4
TRANSAKTIONEN ::.
.:: 3.4.1 INITIATIVTAGARE ::. |
För gärningens straffbarhet spelar det i allmänhet
ingen roll vem som tar initiativet. Det kan dock få betydelse
vid gränsfall och vid straffmätningen, men det går
jag inte in på närmare här. Bestickningen och muttagandet
bedöms var för sig. En bestickare som erbjuder en muta men
avvisas gör sig skyldig till ett brott, medan den tänkte
mottagaren av förmånen i detta fall naturligtvis ej straffas.
Om en arbetstagare i stället önskar erhålla en förmån
av något slag, men motparten avvisar detta, kan endast arbetstagaren
dömas. Om bestickaren handlar på uppdrag av någon
annan så kan både denne och bestickaren dömas för
brottet. Det lär knappast vara möjligt för en enskild
representant för ett företag att lämna mutor i större
omfattning utan sina chefers vetskap och samtycke.
Förmånen behöver inte ges direkt till
den avsedda arbetstagaren utan kan också ges till make, sambo,
barn, förälder eller annan närstående. För
ansvar krävs dock att förmånen kan anses ligga inom
egennyttans ram. Arbetstagaren kan i sådana fall göra sig
skyldig till mutbrott enligt BrB 23:7 om han känt till förmånen
utan att ha försökt avstyra den. Mottagaren kan straffas
som medverkande till mutbrott enligt BrB 23:4 om han eller hon förstod
att förmånen lämnades på grund av arbetstagarens
tjänst. |
| upp
» |
| .:: 3.4.2 GIVAREN
::. |
För att brott skall föreligga krävs inte att transaktionen
har fullföljts, det vill säga att mutan överlämnats
av bestickaren och mottagits av arbetstagaren eller annan för
hans räkning. För att ansvar skall inträda räcker
det med att muntligt eller skriftligt utlova en muta. Nästa steg
är att bestickaren erbjuder en muta. Det är inte nödvändigt
att något löfte givits tidigare. Avsikten behöver
inte ens vara uttryckt i ord, det kan ändå vara helt klart
vad som avses. Det tredje alternativet är att bestickaren lämnar
en muta. Brottet är i så fall fullbordat när bestickaren
inte längre kan få tillbaka försändelsen, exempelvis
när den lagts i adressatens postlåda. Ingen påverkanssituation,
och alltså inte heller något mutbrott, anses föreligga
om mottagaren aldrig nås av mutan eller löfte därom. |
| upp
» |
| .:: 3.4.3
MOTTAGAREN ::. |
Inte heller i detta led krävs att transaktionen har fullföljts.
Det räcker med att arbetstagaren låter åt sig utlova
en muta. Detta kan ske genom att uttryckligen eller stillatigande
acceptera ett löfte om muta. Underlåtenhet att omedelbart
avböja ett löfte om muta kan i vissa fall vara att anse
som ett accepterande av löftet. I och med detta är mutbrottet
fullbordat. En annan möjlighet är att arbetstagaren tar
initiativet och själv begär en muta. Han eller hon är
straffbar även om begäran omedelbart avvisas. Det tredje
alternativet är att arbetsgivaren tar emot en muta. I detta fall
är såväl bestickaren som muttagaren straffbara. Arbetstagaren
är emellertid inte straffbar om han omedelbart lämnar tillbaka
mutan eller på annat sätt klargör att han inte tänker
behålla den. Om mutan kommit
arbetstagaren tillhanda utan hans vetskap måste han, så
snart han upptäcker den, omedelbart återlämna den
för att undgå straffansvar. För att i vissa fall slippa
undan straffansvar kan arbetstagaren överlämna mutan till
sin huvudman och låta denne avgöra hur man skall förfara.
Enbart den omständigheten att en arbetstagare mottager en förmån
med sin huvudmans vetskap eller samtycke kan inte göra handlingen
rättsenlig. Orsaken är att lagstiftningen inte endast har
till syfte att tillgodose huvudmannens intresse av lojal pliktutövning.
Ett viktigt syfte är också, som ovan nämnts, att skydda
allmänheten mot korruptionens skadeverkningar. |
| upp
» |
| .:: 3.4.4 SAMBAND
MED TJÄNSTEUTÖVNINGEN ::. |
För att mutan eller den otillbörliga förmånen
skall vara straffbar måste den utlovas, erbjudas eller lämnas,
respektive begäras eller mottagas för arbetstagarens tjänsteutövning.
Det skall således finnas något samband mellan mutan och
tjänsteutövningen. På grund av svårigheterna
att bevisa avsikter och effekter beträffande påverkan har
för straffbarhet endast uppställts förutsättningen
att ett yttre samband skall finnas mellan förmånen och
arbetstagarens tjänsteutövning. Detta yttre samband behöver
endast bestå i att givaren och mottagaren har eller har haft
kontakt med varandra i tjänsten, eller kan antas få sådan
kontakt. Arbetstagarens tjänsteställning spelar i stort
sett ingen roll. Hans eller hennes inflytande
kan även vara av indirekt natur. Även om något direkt
samband inte finns eller om givaren är anonym kan förmånen
ändå anses ha samband med tjänsteställningen.
Det kan också vara så att mottagaren är mer eller
mindre anonym för givaren, till exempel genom att skicka en gåva
till hela personalen på inköpsavdelningen. Förfarandet
kan vara straffbart både för givaren och för mottagarna,
om dessa tar emot gåvan. Man kan inte undgå ansvar genom
att underlåta att uppge endera eller båda parters namn.
En förmån kan också ges av andra
skäl, såsom vänskap, tillgivenhet, kärlek eller
bekantskap utanför tjänsten. Redan i ett vänskapsförhållande
kan ligga en jävstendens och en gåva som ges till en vän
kanske delvis motiveras av en önskan att hålla sig väl
med vännen i tjänsten. Att förmånen har ett omedelbart
samband med, och ingår som ett naturligt och nyttigt led i,
arbetstagarens tjänsteutövning är en omständighet
som normalt gör förmånen tillbörlig. En förutsättning
är dock att förmånens syfte är helt legi-timt.
I detta hänseende ställs strängare krav när det
gäller offentlig verksamhet. |
| upp
» |
| .:: 3.4.5
ORSAK OCH VERKAN ::. |
Något orsakssamband mellan förmånen och en viss tjänsteåtgärd
behöver inte kunna påvisas. Det behöver inte heller
finnas någon avsikt att arbetstagaren skall handla på
ett visst sätt, än mindre krävs att ett sådant
syfte uppnås. Straffansvar inträder även om arbetstagarens
handlande i det enskilda fallet inte skadar hans arbetsgivares intressen.
Det har inte heller någon betydelse för ansvaret om arbetstagaren
har för avsikt att fullgöra sin tjänst helt korrekt
utan att låta sig påverkas och sedan också handlar
som han föresatt sig – förfarandet är ändock
straffbart. På samma sätt kan den som erbjuder eller lämnar
en muta göra sig skyldig till bestickning även om hans avsikt
inte är att påverka arbetstagaren att företa en oriktig
åtgärd. Straffbar bestickning kan föreligga även
om givaren endast har för avsikt att försäkra sig om
att få sin sak snabbt och rättvist behandlad, eller tacka
för korrekt behandling. Tveksamma situationer kan uppstå
om givaren och mottagaren har vissa relationer med varandra även
utom tjänsten.
För att bestickaren och muttagaren skall kunna fällas till
ansvar förutsätts inte att de själva anser sitt handlingssätt
vara otillbörligt. De måste emellertid vid brottets begående
ha uppsåt i förhållande till alla fakta som är
av betydelse för en objektiv bedömning av gärningens
eventuella brottslighet. |
| upp
» |
| .:: 3.4.6
DEN SÄRSKILDA ÅTALSREGELN ::. |
Statliga myndigheter är enligt lagen om offentlig anställning
(LOA) 22 § skyldiga att polisanmäla förfaranden från
anställdas sida som kan vara brottsliga. Varken åklagare
eller domstol är bundna av ett samtycke till en förmån
från huvudmannens sida. I praktiken skall det dock mycket till
för att en åklagare åtalar en offentliganställd
som mottagit en förmån med sin chefs samtycke. Om chefen
samtyckt till mottagande av en förmån lär han ju knappast
polisanmäla den anställde för att ha tagit emot den.
Inom den offentliga sektorn finns över huvud taget ingen huvudman
som kan ge ett rättsligt bindande samtycke eftersom verksamheten
bedrivs i samtliga medborgares intresse och är beroende av medborgarnas
förtroende. Inom
den privata sektorn spelar huvudmannens vetskap och samtycke större
roll än inom den offentliga sektorn. Ett eventuellt mutbrott
kan i första hand skada huvudmannens intressen och han kan själv
bäst bedöma riskerna med att låta personalen ta emot
förmåner från utomstående. Av denna orsak finns
i BrB 20:5 en särskild åtalsregel. Bestämmelsen stadgar
att åklagaren får väcka åtal endast om den
private arbetsgivaren anger brottet till åtal, eller om åtal
anses påkallat från allmän synpunkt. Åtalsregeln
innebär också att huvudmannen, om han en gång godkänt
transaktionen, inte kan ange den till åtal. Vid
bedömning av om åtal är påkallat från
allmän synpunkt bör, liksom vid otillbörlighetsbedömningen,
beaktas styrkan av det skyddsintresse som kränkts av den misstänkte.
Att ett åtal bedöms vara påkallat från allmän
synpunkt kan bero på att det handlar om mottagande av en särskilt
värdefull förmån som det skulle vara stötande
att inte beivra. Det kan också vara fråga om bestickare
som satt i system att lämna otillbörliga, men var för
sig inte särskilt dyrbara, förmåner till många
olika arbetstagare inom en hel bransch utan att berörda huvudmän
bryr sig om att ange saken till åtal. |
| upp
» |
| .:: 3.5
STRAFFSKALA ::. |
Straffet för bestickning utgör enligt BrB 17:7 böter
eller fängelse i högst två år. För mutbrott
stadgas i BrB 20:2 böter eller fängelse i högst två
år eller, i grova fall, fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. De högsta straffsatserna kan i huvudsak
anses förbehållna korruptionsförfaranden i samband
med myndighetsutövning eller annan viktig offentlig verksamhet. |
| upp
» |
.::
4 OLIKA TYPER AV FÖRMÅNER ::.
.:: 4.1 FÖRMÅNENS VÄRDE
::.
.:: 4.1.1 RIKTLINJER ::. |
Några beloppsgränser för vad som kan anses vara en
otillåten muta eller en godkänd förmån finns
inte, även om frågan diskuterades i förarbetena. Det
finns en risk att en beloppsgräns skulle kunna uppfattas som
att förmåner upp till detta värde är sanktionerade
av lagstiftningen som ett sorts drickssystem. En beloppsgräns
skulle också omöjliggöra ett hänsynstagande till
att behovet av integritetsskydd varierar mellan olika tjänster.
Penningvärdet är inte heller konstant och de belopp som
nämns i gamla rättsfall känns långt ifrån
aktuella idag. Den allmänna uppfattningen om vad som är
otillbörligt växlar med tiderna. Tillbörligheten av
gåvor och förmåner bör bedömas med hänsyn
till de värderingar som råder vid tidpunkten för avlämnandet/mottagandet.
Det är inte enbart värdet av en förmån
som avgör om den är otillbörlig eller tillåten.
Hänsyn måste tas till övriga faktorer i det enskilda
fallet. Bedömningen är strängast när det gäller
arbetstagare som utövar myndighet. För dessa gäller
att alla förmåner från personer som berörs av
myndighetsutövningen är att anse som otillbörliga såvida
det inte är fråga om rena bagateller. Cars menar att jul-
eller nyårsgåvor som håller sig under en procent
av basbeloppet torde vara tillåtna vad gäller en offentliganställd
mottagare. Eventuellt kan tillåtet belopp vara något högre
för en privatanställd mottagare. I andra sammanhang
kan gränserna vara såväl högre som lägre.
Så sent som 1993 dömde HD en VD för bestickning, för
att han i reklam till inköpare utlovat och gett bort, freestyle-apparater
värda 298 kronor till den som köpte utrustning värd
mer än 3 290 kronor. Beträffande 50- och 60-årspresenter
av representationskaraktär till kunder och andra affärskontakter
kan ett maxvärde runt tre procent av basbeloppet vara rimligt
under förutsättning att en offentliganställd mottagare
inte är speciellt integritetskänslig. |
| upp
» |
| .:: 4.1.2 REKLAM-
OCH REPRESENTATIONSKOSTNADER ::. |
Representation och reklam syftar till att underlätta affärskontakter
och försäljning av företagets produkter. I fråga
om arten och värdet av tillåtliga förmåner av
representationskaraktär kan viss vägledning hämtas
från vad som enligt Riksskatteverkets (RSV) anvisningar gäller
om avdragsgilla representationskostnader. Dessa anvisningar har dock
ett helt annat syfte än de straffrättsliga reglerna. Betydelsen
för bedömning av straffansvaret torde inskränka sig
till allmänna upplysningar om vad som kan anses normalt på
området. RSV:s anvisningar kan således inte direkt användas
när det gäller att dra gränsen mellan straffbara och
straffria beteenden. I KL 20 § anvisningspunkt 1 anges att avdrag
medges för representationskostnader som har “omedelbart
samband“ med verksamheten dock inte med större belopp än
vad som kan anses vara skäligt. Inom
den privata sektorn är gränserna för det godtagbara
området mer elastiska. I stället för allmänhetens
krav på opartiskhet och pliktenlig myndighetsutövning som
styr inom det offentliga området, kommer arbetsgivarens krav
på lojalitet från sina arbetstagare i förgrunden.
Arbetsgivaren kan ju till och med dra nytta av en arbetstagares muta,
vilket kan innebära att förmånen ges öppet och
med arbetsgivarens samtycke. Förutom de typer av mutor jag tar
upp nedan kan nämnas rabatter, provision, kreditförmåner,
nyttjande av fastighet, frikort och tjänster av olika slag. Här
finns emellertid inte utrymme att gå in närmare på
varje tänkbar form av muta. Jag begränsar mig till de vanligaste
formerna som är aktuella inom ramen för detta arbete. |
| upp
» |
| .:: 4.1.3
AVDRAGSREGLER ::. |
För att representation i samband med affärsförhandlingar
skall anses ha ett omedelbart samband med verksamheten bör representationen
ingå som ett led i förhandlingarna. Representationen bör
därvid uttrycka en i dessa sammanhang sedvanlig gästfrihet,
till exempel i form av värdskap vid inledande av affärsförhandlingar,
under sådana eller som en avslutning vid förhandlingarna.
Försiktighet bör iakttagas vid ofta återkommande representation
mot en och samma person eller grupp av personer. Avdrag för lunch,
middag eller supé medges med 180 kronor/person. Avdrag medges
dock inte för lyxbetonad representation. En gåva
utgör normalt inte en avdragsgill kostnad. Undantag från
denna huvudregel är gåva som är att hänföra
till reklam, gåva med karaktär av personalomkostnad samt,
i viss utsträckning, gåva i samband med representation.
Med reklamgåvor, för vilka utgiften kan vara avdragsgill,
avses artiklar av förhållandevis obetydligt värde.
De har direkt anknytning till givarens sortiment eller tillverkning
eller utgörs av enklare presentartiklar såsom almanackor
eller pennknivar. Gåva av detta slag är ofta försedd
med det givande företagets namn eller firmamärke. En gåva
bör, för att anses som reklamgåva, sakna personlig
karaktär. För att en utgift för en representationsgåva
skall anses vara en avdragsgill kostnad skall det föreligga ett
omedelbart samband med verksamheten; gåvan skall till exempel
ges för att inleda eller bibehålla en affärsförbindelse. |
| upp
» |
| .:: 4.2 MÅLTIDER,
STUDIERESOR, KURSER OCH KONFERENSER ::. |
Det ställs överlag hårdare krav på oförvitlighet
på arbetstagare inom offentliga sektorn än på den
privata sidan. Vad som synes vara en ordinär affärslunch
kan betraktas som en otillbörlig förmån om den bjudne
tillhör en integritetskänslig grupp. Även vid studieresor
och konferenser manas till försiktighet. För en arbetstagare
inom den offentliga sektorn är i regel högst en dags studieresa
acceptabel. Viss återhållsamhet måste iakttas beträffande
standarden på måltider och logi. Om exempelvis lunch erbjuds
i samband med affärsförhandling, skall den på ett
naturligt sätt äga rum i samband med förhandlingen.
Det är inte lunchen som skall vara det primära syftet med
sammankomsten. För den uppsökande
verksamheten har läkemedelsindustrin cirka 500 läkemedelskonsulenter
anställda i Sverige. Det verkar ha utbildats en praxis mellan
läkemedelskonsulenter och vissa läkare som innebär
att utan lunch – inget besök. Det läkemedelskonsulenterna
arbetar med kan inte betecknas som en affärsförhandling
i vanlig mening utan är mer att anse som produktinformation.
Läkaren förbinder sig vanligen inte att köpa något,
utan tar till sig information om ett visst läkemedel som är
särdeles lämpat att använda på en speciell patientgrupp.
Sedan gäller det för läkaren att komma ihåg just
detta preparat nästa gång han behandlar en patient ur den
speciella patientgruppen. Han skall förskriva preparatet och
patienten skall hämta ut det. Först därefter kan konsulentens
arbete anses ha gett resultat. Det är inte ovanligt
att vad som anges vara kurser, konferenser eller studieresor i
verkligheten är ren rekreation eller semesterresor. När
familjemedlemmar kostnadsfritt eller till en låg kostnad får
medfölja på en studieresa eller konferens finns anledning
att anta att förmånen är otillbörlig. Gränsfallen
är många. Avgörande är om konferensen har en
seriös uppläggning och ett kvalificerat innehåll som
den inbjudna deltagaren har nytta av i sitt arbete. För att resan
skall vara avdragsgill enligt skattelagstiftningen krävs i regel
att minst sex timmar per dag, eller 30 timmar under en femdagarsperiod,
avsätts till arbete eller studier. Om resan förläggs
utomlands bör det finnas en saklig anledning till detta, till
exempel att något likvärdigt studieobjekt inte finns på
närmare håll, att kostnaderna (inklusive resor) är
lägre än om den anordnas i Sverige eller att konferensen
också är avsedd för utländska deltagare som det
skulle vara svårare att samla i Sverige. Exempel
3
En vårdcentral i en större mellansvensk stad har ett
“stambord“ på en av stadens finare krogar. Här
firas bland annat lunch med besökande läkemedelskonsulenter.
Exempel 4
Ett hundratal svenska läkare samt ett antal apotekare inbjöds
av ett utländskt läkemedelsföretag till ett tvådagarssymposium
om tropikmedicin i Schweiz. NBL yttrade sig i frågan på
begäran av åklagaren. Nämnden fann att symposiet med
hänsyn till vetenskaplig och pedagogisk standard var att betrakta
som ett seriöst och värdefullt informationsarrangemang till
nytta för deltagarnas tjänsteutövning. Deltagarna hade
uppmanats att söka tillstånd från sina arbetsgivare,
något som ansågs vara av betydelse för bedömningen.
Kringarrangemangen präglades vidare av måttfullhet och
den tid som avsatts för personlig disposition var obetydlig,
så programmets uppläggning i dessa delar ansågs inte
ha utövat nämnvärd dragningskraft på deltagarna.
Med hänsyn till nämndens bedömning beslöt åklagaren
att inte vidta någon åtgärd mot företaget eller
deltagarna. NBL:ärende 100/79, citat Cars s. 248 Exempel
5
Personalen vid en klinik i södra Sverige bjöds varje år
på en kursresa någonstans i världen. Ett år
gick resan till Florida. Man var borta en vecka, men eftersom några
måste vara kvar och arbeta delades personalen upp i tre grupper.
Vid varje kursvecka deltog en jurist från Försäkringskassan.
Han bidrog med ett tvåtimmarsföredrag per kurs, och fick
på detta sätt tre veckors betald vistelse i Florida.
Exempel 6
Distriktsläkarna i Västerås och Köping inbjuds
till Åre på en “utbildningsresa“ den 20 -
23 mars 1997. För en kostnad av 500 kronor per deltagare får
man bussresa till Arlanda, flyg till Åre, dubbelrum på
Sunwing Hotell (enkelrum kostar 1000 kronor extra) samt måltider.
Utbildningen verkar inte vara särskilt betungande. Programmet
för dagarna anges också: På fredagen är det
inledning kl. 8.00. Därefter följer arbetspass I kl. 8.30
till 11.00 samt utomhusaktiviteter mellan kl. 11.00 och 15.30. På
lördagen återfinns arbetspass II mellan kl. 8.00 och 10.30.
Lunch samt fritidsaktiviteter försiggår mellan kl. 11.00
och 17.00. Dock anges att arbetspass III börjar kl. 16.00 för
att fortsätta till kl. 17.30, så där kan det bli problem
att hinna. Ytterligare tre timmars arbetspass är inbokade på
söndagen innan det är dags att flyga hem. Kommentar
Det kan tyckas att det inte är så allvarligt att personal
på en vårdcentral får gratis lunch för att
ta emot läkemedelsinformation. Ofta är det bara denna tid
som på ett lämpligt sätt står till förfogande.
Den information som ges bör dock vara intressantare än vad
som är dagens affärslunch. Att ha ett stambord reserverat
tyder på att förhållandet är det omvända.
Först bokas lunchen in – sedan får vi se vad det
blir för “information“. Ett problem med att bli för
intim med läkemedelskonsulenter är att man, mer eller mindre
undermedvetet, favoriserar produkter från en trevlig konsulents
företag. En klar risk för påverkan föreligger.
Schweizexemplet visar ett fall av tillåtet arrangemang.
Programmet har ett seriöst innehåll samtidigt som tiden
för personlig disposition inte är för rikligt tilltagen.
Juristen i Floridaexemplet hade till uppgift på Försäkringskassan
blnad annat att handlägga frågor om vårdavtal och
dispenser. Inget åtal väcktes men han fick sedermera byta
arbetsuppgifter. I inbjudan till distriktsläkarresan till Åre
anges i och för sig att huvudman skall medge deltagande i “utbildningsresan“,
men det är också det enda som är i linje med lagar
och överenskommelser. Tiden som avsatts för utbildning är
beräknad till endast tio eller elva timmar fördelat på
tre dagar och inslaget av rekreation är stort. Kursavgiften
är låg. Resa, kost och logi betalas av läkemedelsföretaget
som dessutom anordnar det hela i egen regi. Detta är inte tillåtet
enligt den överenskommelse som träffats och som redovisas
i avsnitt 5.3. I brevet anges att “samråd“ skett
med tre namngivna läkare i Västmanland. Detta görs
för att arrangemanget skall ge sken av att vara sanktionerat.
Enligt uppgift består “samrådet“ i ett kortare
telefonsamtal där att läkaren informeras om vad som är
på gång. Som av en händelse har alla arbetspass anknytning
till de preparat vars försäljare undertecknat inbjudan. |
| upp
» |
.:: 4.3 GÅVOR
::.
.:: 4.3.1 UPPVAKTNING OCH SÄSONGSGÅVOR
::. |
Förmåner som faller inom ramen för vanlig artighet
och uppmärksamhet i umgänget människor emellan är
i allmänhet att anse som tillbörligt såvida de ej
förknippas med viss prestation. Som exempel kan nämnas blomsteruppvaktning
i samband med högtidsdagar, sjukdom och representation. Om förmånerna
utgörs av kapitalvaror eller annan dyrare egendom bör det
föreligga ett djupare vänskapsförhållande mellan
givare och mottagare, som inte enbart grundar sig på tjänsteförbindelser,
för att förmånen skall anses vara tillbörlig.
|
| upp
» |
| .:: 4.3.2
ANDRA GÅVOR ::. |
Läkare fullkomligt överöses med reklam om läkemedel.
I stort sett varje dag kommer brev från läkemedelskonsulenter
som vill komma på besök. Det är mycket vanligt att
läkare får gåvor av läkemedelskonsulenter som
tack för att de får besöka läkaren och marknadsföra
sina produkter. En vanlig sådan gåva är facklitteratur
i form av inbundna böcker eller annat utbildningsmaterial. Då
böcker inte är särskilt billiga, och oftast inte kan
anses som presentreklam, kan ett ovan beskrivet förfarande innebära
att bestickning och mutbrott är för handen. Många
gånger handlar det om fackböcker av hög kvalitet och
de konsulenter som har en bra bok har lättare att boka in besök.
Exempel 7
En vårdcentral hanterar konsulenterna genom att avsätta
en lunchtimme per vecka för konsulentbesök. Företaget
bjuder på lunch på arbetsplatsen och ger produktinformation.
Ungefär fem procent av alla brev från läkemedelskonsulenter
leder till ett besök på just denna arbetsplats. En bra
bok som gåva kan leda till ett besök men läkarnas
önskemål om information av nya produkter styr också
urvalet av vem som får komma. Alla läkare vid vårdcentralen
och två av sköterskorna deltar vid informationstillfällena.
De läkemedelsföretag som inte vill att sköterskorna
deltar under information och lunch göre sig icke besvär.
Kommentar
Denna vårdcentral ställer krav på konsulenterna för
att de skall få komma och informera. Sjuksköterskor är
ingen intressant målgrupp för konsulenterna, men för
läkarna är det viktigt att också sköterskorna
får samma information. Läkemedelskonsulenter delar inte
ut böcker av godhet. Gåvan är ägnad att påverka
den anställde i hans tjänsteutövning, i första
hand genom att han eller hon deltar i en produktinformation. Även
om omständigheterna i exemplet tyder på insikt om läkemedelskonsulenternas
säljarroll så uppfylls ändå rekvisiten för
mutbrott och bestickning. |
| upp
» |
| .:: 4.3.3
GÅVOR I SAMBAND MED VÅRD ::. |
Det är alltid otillbörligt att ta emot något som är
ägnat att framkalla tacksamhetsskuld. Särskilt inom hälso-
och sjukvården är det viktigt att patienterna inte får
intryck av att det krävs gåvor till personalen för
att få den vård man är berättigad till. Justitieombudsmannen
(JO) har påtalat problemet när det gäller pensionärer
som har hemtjänst. En pensionär som saknar anhöriga
eller andra personliga kontakter kan lätt bli beroende av sin
hemvårdare. Detta ligger i sakens natur, men det får inte
bli så att äldre människor drar sig för att söka
hjälp av rädsla för att bli utnyttjade. JO ser mycket
allvarligt på transaktioner som kan inge ensamstående
äldre människor föreställningen att det förväntas
av dem att ge bort vad de ändå inte längre behöver
till den som sköter eller skött om dem. |
| upp
» |
| .::
4.3.4 SOCIALSTYRELSENS ALLMÄNNA RÅD ::. |
Socialstyrelsen har gett ut allmänna råd i fråga
om mottagande av gåvor från patienter inom den allmänna
sjukvården. Det är vanligt att sjukvårdspersonal
som tack för god vård får gåvor som till exempel
tårtor, blombuketter, frukt och chokladaskar från tacksamma
patienter. Sådana gåvor förekommer dels under pågående
vård, dels i samband med utskrivning efter vård. En vägran
att mottaga en sådan gåva kan uppfattas som sårande
av patienten. Mot detta måste ställas risken för missbruk
och utnyttjande av den beroendeställning patienten kan befinna
sig i, särskilt om gåvan överlämnas under pågående
vårdperiod. Sjukvårdspersonalen bör
under inga förhållanden ta emot penninggåvor även
om det rör sig om små belopp. Med hänsyn till att
patienternas ekonomiska villkor ofta är mycket skiftande kan
en penninggåva framkalla misstanke om mannamån även
om den, i förhållande till givarens villkor, framstår
som tillbörlig. En penninggåva bör därför
alltid avvisas även om patienten blir besviken. Gåvor med
realiserbart ekonomiskt värde, till exempel smycken, prydnadsföremål,
konstverk och liknande kan inte heller anses tillåtet att ta
emot ens efter avslutad behandlingsperiod, annat än om värdet
är ringa. Drickspengar bör inte heller
förekomma. Patienterna skall inte behöva köpa service
eller vänlighet.
När det gäller andra gåvor måste stor försiktighet
iakttas. Det är viktigt att relationen mellan patient och personal
präglas av ömsesidigt förtroende och inte belastas
med förstuckna förväntningar om gåvor från
patienten. Särskilt viktigt är det före eller under
en behandlingsperiod. JO citeras i cirkuläret: “Det kan
inte anses förenligt med principen om allas rätt till bästa
möjliga behandling och tilliten till att denna princip efterlevs
att läkaren eller annan vårdpersonal tar emot gåva
av vad slag det vara månde innan patienten blir föremål
för behandlingen.“ Även under behandlingstiden
bör en restriktiv hållning till gåvor eftersträvas.
Det ankommer på den enskilde tjänstemannen att, med hänsyn
till gåvan i det enskilda fallet och omständigheterna i
övrigt, själv bedöma om gåvan kan accepteras
eller ej. I tveksamma fall bör gåvan avvisas. Det anses
inte alltid vara otillbörligt att acceptera en gåva av
högre värde om den ges till flera personer tillsammans.
Å andra sidan kan det vara olämpligt av en person att mottaga
upprepade gåvor från en och samma patient även om
varje gåvas värde är ringa. |
| upp
» |
| .:: 4.3.5
TESTAMENTE ::. |
Förekomsten av ett testamente till en arbetstagares förmån
är, i minst lika hög grad som en gåva, ägnad
att påverka fullgörandet av tjänsten. Möjligheten
att testamentet återkallas skulle kunna vara en särskild
anledning för en arbetstagare inom vårdområdet att
hålla sig väl med testator. Om en sådan arbetstagare
får vetskap om att någon pensionär eller patient
avser att testamentera egendom till arbetstagaren, åligger det
vederbörande inte bara att underlåta att medverka till
ett testamente med detta innehåll. Han eller hon måste
också klargöra för testator att arbetstagaren på
grund av sin tjänst inte kan ta emot något förordnande
över huvud taget. Arbetstagaren bör helt avhålla sig
från varje handlande som av testator kan uppfattas som ett samtycke
till förordnandet. Om arbetstagaren medverkar till testamentet
i strid med vad som nu är sagt, finns ingen anledning att bedöma
handlandet på annat sätt än om arbetstagaren låtit
åt sig utlova en gåva. Redan genom denna medverkan kan
ett fullbordat mutbrott föreligga. Vad händer
om ett testamentariskt förordnande uppdagas först efter
testators död? Skall en arbetstagare, som inte haft några
särskilda personliga relationer till testator utanför tjänsten,
ta emot testamenterad egendom? En speciell bedömning kan möjligen
vara mer motiverad i detta läge. En vägran av arbetstagaren
att mottaga egendomen medför i allmänhet ett resultat som
testator inte önskat. Om han inte träffat särskilda
dispositioner för detta fall tillfaller då egendomen ofta
just dem han velat hålla utanför kvarlåtenskapen.
En arbetstagares skyldighet att avstå från egendomen kan
således komma i konflikt med den allmänna principen i svensk
rätt att testators vilja skall respekteras även när
den framstår som mindre välbetänkt. Med hänsyn
till risken att förordnandet ger upphov till misstankar angående
arbetstagarens integritet, oavsett om denne medverkat till testamentet
eller ej, bör det inte ens i detta fall kunna accepteras att
arbetstagaren mottager egendom av mer än obetydligt värde.
HD har dock inte varit helt konsekvent i fall av liknande karaktär.
Exempel 8
NJA 1985 s. 477 gällde ett testamentariskt förordnande av
en äldre man till förmån för föreståndarinnan
för det servicehus där han bodde. Den tilltalade hade, trots
kännedom om mannens planer, underlättat för honom att
få testamentet upprättat. Hon kontaktade två personer
som hjälpte mannen med upprättandet av testamentet. Detta
ansåg HD gick utöver den hjälp hon som föreståndare
var skyldig att ge de boende. Föreståndarinnan hade inget
privat vänskapsförhållande med mannen, vilket gör
att hon ansågs ha mottagit förmånen som belöning
för sin tjänsteutövning. Belöningen bedömdes
därför vara otillbörlig, något som också
framhävdes genom förmånens stora ekonomiska värde,
85 000 kronor. Genom sitt handlande hade hon låtit utlova åt
sig den testamentariska förmånen. Oavsett att pliktstridigt
handlande inte lagts henne till last, hade den närliggande risken
härför kunnat skada allmänhetens och de i servicehuset
boende pensionärernas förtroende för verksamheten och
tilliten till föreståndarinnans integritet. Föreståndarinnan
dömdes till 30 dagsböter. Exempel 9
RH 1988:13 (ej prövningstillstånd) handlar om en person
som tillbringade sina sista nio år på ett servicehus och
som testamenterade delar av sin kvarlåtenskap till 16 anställda
vid servicehuset. Alla 16 åtalades för mutbrott och tre
av dem avstängdes från sina tjänster. En av dessa
tre var föreståndaren som förklarade att hon var medveten
om att personalen inte fick ta emot gåvor från patienterna.
Hon visste dock inte att det var förbjudet att ta emot testamenterad
egendom när man inte medverkat vid upprättandet av testamentet
eller ens känt till detta före testators död. HovR
fann att de tilltalade erhållit den testamenterade egendomen
i anledning av sin tjänsteutövning och att egendomen utgjort
en otillbörlig belöning. Förmildrade omständigheter
fanns. Var och en av de åtalade dömdes till 30 dagsböter
och egendomen förverkades. Exempel 10
I fallet HovR för Västra Sverige, avd. 3, DB 99/1988 (ej
prövningstillstånd) dömdes en ålderdomshemsföreståndare
till 30 dagsböter för att ha mottagit kvarlåtenskap
till ett värde av drygt 236 000 kronor enligt testamente av en
person som vårdats på hemmet. Föreståndaren
fick reda på förordnandet först i samband med bouppteckningen
och tog emot egendomen efter att ha rådfrågat sin advokat.
Denna omständighet fritog inte föreståndaren från
ansvar men beaktades vid straffmätningen. Förutom dagsböterna
förverkades egendomen. Citat Cars s. 285 Exempel
11
I Göta HovR, avd. 3 DB 519/1984 åtalades en hemsamarit
som erhöll 90 000 kronor genom testamente upprättat av en
pensionär hon tidigare vårdat. Pensionären förklarade
för hemsamariten att han ville testamentera all sin egendom till
henne. Hon tog kontakt med en person som hjälpte mannen med upprättandet
av testamentet. TR ogillade åtal för mutbrott och menade
att uttrycket “låta åt sig utlova“ innebär
att bestickaren och den bestuckne överenskommit att en otillbörlig
förmån skall utgå. Den omständigheten att hemsamariten
på pensionärens begäran hjälpt till med vissa
praktiska detaljer innebar inte att en sådan överenskommelse
träffats. HovR ansåg att hon genom sin medverkan vid testamentets
tillkomst godtagit testamentsförordnandet och låtit åt
sig utlova en förmån. TR:s frikännande dom fastställdes
dock med hänsyn till det vänskapsförhållande
som uppkommit mellan pensionären och hemsamariten, som under
den 13 år långa tjänstgöringstiden bistått
pensionären i stor utsträckning vid sidan av sin tjänst.
Citat Cars s. 278 Exempel 12
I NJA 1987 s. 604 fann HD inte styrkt att den tilltalade mottagit
testamenterad egendom (en gård med tillhörande lös
egendom) som belöning för sina tidigare tjänsteinsatser
i hemtjänsten. Enligt vittnesuppgifter var testator mycket orolig
över vad som skulle hända med hans gård efter hans
frånfälle. Inget av vittnena hade uppfattat att den tilltalade
skulle få gården som belöning för sina tjänsteinsatser.
HD fann att testator drivits av en önskan att tillse att gården
kom i en pålitlig persons händer. Mutbrott var således
inte för handen. Kommentar
Det är förbjudet för någon inom hälso- och
sjukvården att mottaga testamentariska förordnanden från
patienterna. Det räcker inte med att förhålla sig
passiv, man måste aktivt klargöra att man inte kan ta emot
något förordnande över huvud taget. Om arbetstagaren
på något sätt handlar i strid med vad som nämnts
ovan kan han eller hon anses ha begått ett mutbrott. Trots att
ett flertal rättsfallbehandlar problematiken med testamenten
till förmån för vårdpersonal har Socialstyrelsen
inte upprättat några råd eller föreskrifter
i frågan. Sjukvårdspersonalen skulle förmodligen
föredra sådana framför att förväntas utläsa
vad som gäller genom att läsa rättsfall. Rättspraxis
är långt ifrån klar. Gemensamt för flera fall
där åtal ogillats är att det funnits ett djupt personligt
förhållande mellan testator och förmånstagare.
Det sista rättsfallet visar att HD:s rättstillämpning
inte är enhetlig. I detta fall tog man större hänsyn
till givarens vilja än mottagarens ansvar. Cars manar till försiktighet
med tillämpningen av HD:s resonemang i andra sammanhang. Han
menar att domen är ett utslag av en vällovlig strävan
att undvika orimliga konsekvenser av den hårda praxis som HD
själv tidigare etablerat. |
| upp
» |
.:: 5 KOPPLINGEN
LÄKARE - INDUSTRI ::.
.:: 5.1 LÄKARENS LOJALITETSPLIKT
::. |
De allmänpraktiserande läkarna skriver årligen ut
läkemedel till ett värde av sex till åtta miljarder
kronor. Med remisser, diagnostiska undersökningar, sjukpenning
och sjukpensioner blir den sammanlagda kostnaden drygt 30 miljarder
kronor. Ur varje allmänläkares penna flödar i genomsnitt
minst 10 miljoner kronor per år, varav cirka 1,7 miljoner
hänför sig till läkemedel.
Vi har alla hört talas om Losec, den gudabenådade magsårsmedicinen.
Från 1989 till 1995 har försäljningen ökat
från 41,4 miljoner kronor till 781,9 miljoner. Detta motsvarar
en ökning från 1,5 miljoner till 40 miljoner dygns-doser,
men har verkligen magsåren ökat i motsvarande mån?
40 miljoner dygnsdoser motsvarar 5 dygns Losec-behandling per invånare
i Sverige, inklusive spädbarn. Volymökningen för
Losec har skett utan märkbar nedgång för övriga
läkemedel mot sjukdomar i magtarmkanalen. Under 1990-talet
har visserligen fler indikationer (symptom) godkänts vilket
innebär att de indikationer som leder till att läkaren
skriver ut Losec blir fler. Det har också skett en indikationsglidning
till av Läkemedelsverket icke godkända indikationer. Är
det så att detta dyra läkemedel används urskillningslöst
till de flesta patienter som besväras av sur mage? Uppgifter
tyder på det.
Vid ett symposium på temat “Val av vård –
val av livsstil“ vid Läkarstämman 1996 uppgav 70
procent av läkarna att de skulle skriva ut Losec till en fiktiv
patient som önskade behandling med preparatet. Patienten i
det här fallet dolde inte att representation, alkohol och sena
kvällar låg bakom hans problem. En debatt följde
om det försvarbara i att skriva ut Losec, som är ett av
Sveriges dyraste läkemedel, till en affärsman som uppenbarligen
missköter sig och därför drabbas av sura uppstötningar,
magont och sömnproblem. Resultatet av en ny omröstning
efter debatten visade att flera läkare ändrat uppfattning.
54 procent skulle nu skriva ut Losec till patienten.
Läkarens huvudman är ofta landstinget, antingen genom
ett direkt anställningsförhållande eller genom att
läkaren eller dennes arbetsgivare utför uppdrag åt
landstinget. Att vara lojal mot sin arbetsgivare är en grundförutsättning
för anställningen/uppdraget, men en läkare har också
en lojalitetsplikt gentemot sin patient. Läkarens uppgift är
att i möjligaste mån hjälpa sina patienter att bli
friska och som en del i behandlingen används ofta läkemedel.
Att det finns en stark koppling mellan läkare och läkemedelsindustri
är således naturligt. I arbetet med att ta fram nya,
förbättrade läkemedel behövs läkarnas kunskaper
såväl i ett förberedande stadium då behovet
värderas, som i det efterföljande prövningsarbetet.
Att läkemedelsbranschen anordnar och bekostar vidareutbildningsdagar
och fortbildning av läkare är snarare regel än undantag.
För landsting med krympande ekonomiska resurser är detta
en lösning på problemet att hålla sina läkare
à jour med utvecklingen. Det innebär emellertid en klar
risk för påverkan på läkarna. En nackdel är
också att det är läkemedelsbranschens säljintresse,
snarare än läkarnas kunskapsbehov, som styr vilka ämnen
som behandlas.
Patienten måste kunna lita på att läkaren föreslår
vård och behandling som är förenlig med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Det är minst lika viktigt att
patienterna kan vara förvissade om att läkarens främsta
prioritet är patienten, inte läkemedelsföretagens
önskemål om att sälja vissa produkter. Bland annat
av dessa skäl finns anledning att granska kontakterna mellan
läkarkåren och läkemedelsindustrin. Under det senaste
året har massmedia uppmärksammat frågan om läkemedelsbranschens
försäljningsmetoder, vilket har lett till att marknadsföringen
stramats upp något. Mutlagstiftningen är mycket sträng
och många läkare vet inte om att presenter de får
vid besök av läkemedelskonsulenter kan vara att betrakta
som mutor enligt BrB 20:2. Det saknar betydelse huruvida man avser
att skriva ut läkemedel från just den konsulentens företag
eller ej.
Exempel 13
Kunskapen om att två tabletter Treo och ett stolpiller Primperan
har samma goda effekt som det betydligt dyrare Imigran har ett ringa
kommersiellt intresse och får därför en begränsad
spridning. Saxat ur debattartikel av Sjögreen och Måwe:
“Reform på recept“ ökar kraven på läkarintegritet.
Läkartidningen, volym 93, nr 13 1996 s. 119
Exempel 14
Detta exempel handlar om en “öppen“ studie vilket
innebär att både patient och läkare vet vilken medicin
patienten får. Detta är ovanligt. Vanligare är enkel-blindtest
då patienten hålls ovetande om vilket preparat han eller
hon får, eller dubbel-blindtest då varken patient och
läkare vet vilket preparat patienten får. Vanligt vid
forskning är att deltagande patienter får läkemedlet
som testas utan kostnad. Så är icke fallet i denna studie.
Deltagande patienter får dessutom själva betala sina
läkararvoden i samband med studien. Det är lönsamt
för läkare att låta sina patienter delta i studien.
Ju fler patienter man har med, desto bättre förmåner
får man. Förmånerna, så kallade “utbildningsinsatser“,
kan bestå av resor till främmande land. Listor utfärdas
med jämna mellanrum som visar vilka läkare som varit flitigast
att engagera patienter.
Exempel 15
I Västmanland pågår en försöksverksamhet
med syfte att få ner utgifterna för sjukskrivningar och
sjukpensioner, Finsam-projektet. Hälften av de pengar som sparas
fördelas mellan dem som gjort besparingarna möjliga. Försäkringskassan
i Köping har av denna anledning fått närmare två
och en halv miljon kronor. Pengarna har till ca 80 procent använts
till “kompetensutvecklande åtgärder“, det
vill säga kurser och konferenser för personalen. 13 läkare
i Västmanland har fått dela på nästan åtta
miljoner kronor som tack för att de minskat antalet sjukskrivningar.
Ju färre personer läkarna sjukskriver, desto mer pengar
får de själva. Britt Arrelöv, ansvarig för
projektet, litar på att läkarna använder pengarna
på ett lämpligt sätt trots att ingenting om detta
står i kontraktet mellan Försäkringskassan och berörda
läkare. Kalla Fakta, TV4 den 7 december 1996
Kommentar
Det första exemplet visar en konsekvens av att det är
läkemedelstillverkarna som till stor del styr vilka läkemedel
som förskrivs. Det är tillverkarna som lär läkarna
vilka läkemedel som skall användas, när de skall
användas och hur mycket som skall användas. Förskrivningen
ökar ofta av det preparat som läkemedels-företagen
valt att informera om. Imigran anses i och för sig vara ett
effektivt medel mot en invalidiserande sjukdom. Behandlingen bedöms
vara kostnadseffektiv i de fall diagnosen migrän är korrekt
ställd. Frågan man kan ställa sig är om antalet
migränsjuka ökat i en takt som motsvarar försäljningsökningen,
eller om det även här sker en indikationsglidning?
I den refererade studien ingår 10 000-tals patienter vilka
alla deltar i ett forskningsprojekt de bekostar själva. På
grund av läkemedelssubventionerna är vi alla med och betalar.
Eftersom halva forskningsgruppen får det preperat som skall
undersökas innebär studien i sig en ökad försäljning
av det preparatet.
Beträffande Finsam-projektet så har RFV beslutat granska
verksamheten. Detta exempel hör egentligen hemma i en uppsats
om lojalitetskonflikter, men jag vill i alla fall ha det med här.
Även om det inte handlar om mutbrott, så är systemet
att belöna uteblivna sjukskrivningar i hög grad ägnat
åt att minska allmänhetens förtroende för de
läkare som deltar i projektet. Hur skall en patient kunna veta
om läkaren handlar utifrån patientens bästa när
han samtidigt får extra betalt för att agera i Försäkringskassans
intresse?
|
| upp
» |
.::
5.2 LÄKEMEDELSINDUSTRIN ::.
.:: 5.2.1 PÅVERKANSMETODER ::. |
Det är förknippat med enorma kostnader att ta fram ett nytt
läkemedel. När ett läkemedelsföretag fått
fram en substans som verkar lovande patentskyddas substansen, generika.
Enligt en representant för ett läkemedelsföretag är
det mycket få läkemedel som bär sina egna kostnader.
Ett problem i sammanhanget är att ensamrätten räcker
ett begränsat antal år från det att patentskydd erhållits.
Under dessa år sker utveckling, forskning och kliniska prövningar
innan det, i bästa fall, utvecklas ett läkemedel som godkänns
för användning.
Den tid som då återstår på
patentskyddet måste förtjänsten täcka kostnaderna
och helst också finansiera ny forskning och substanser som aldrig
lett till något läkemedel. Av hundra substanser med patentskydd
bedöms tio vara värda att forska vidare på. En av
dessa utvecklas till läkemedel och bara en tiondel av de färdiga
läkemedlen bär sina egna kostnader. När patentet går
ut sker ofta en betydande prissänkning. Detta beror på
att den verksamma substansen, som oftast är mycket billig, då
kan plagieras och användas av andra tillverkare utan kostnader
för forskning. Att läkemedelsindustrin
helst vill sälja sina dyra originalmediciner innebär
ofta att dyrare läkemedel än “nödvändigt“
skrivs ut. Aktade professorer och andra auktoriteter inom olika områden
som uttalar stöd för vissa läkemedel gagnar försäljningen
av just dessa preparat. Auktoriteterna utför ofta betalda uppdrag
för läkemedelsindustrin. Om billigaste läkemedelsalternativ
väljs i stället skulle samhället, skattebetalarna,
kunna spara närmare fem miljarder kronor per år.
Hur skall då en läkare kunna veta vilka
preparat som finns, och vilka som är bra? “Produktinformation“
ges vid personliga besök, seminarier och utbildningar som till
största delen bekostas av läkemedelsindustrin. En distriktsläkare
samlade för 1985 ihop alla erbjudanden om information och utbildning
som delgavs honom och fann att 95 procent kom från läkemedelsindustrin.
Exempel 16
En professor i klinisk farmakologi, anlitad som konsult i
en läkemedelskommitté i södra Sverige, har flera
bolag. Åtminstone ett har som verksamhetsområde att importera,
exportera och producera läkemedel. Läkemedelskommittéerna
har till uppgift att upprätta läkemedelslistor som den offentliga
sjukvården skall följa vid sina receptförskrivningar.
Exempel 17
Det ena pillret säljs i burk med röd text, det andra i burk
med grön text. Båda pillren tillverkas av Astra och båda
säljs under namnet Losec. Pillren i den röda burken kostar
13:95 per styck, pillren i den gröna burken 17 kronor styck.
Om alla läkare skrev ut "röd Losec" skulle patienter
och samhälle spara 150 miljoner kronor. Årligen. Företaget
Cross Pharma köper Losec billigt i Italien, transporterar medicinerna
till Sverige, sätter nya etiketter på burkarna och säljer
dem sedan till Apoteksbolaget. Parallellimport kallas verksamheten.
?Vi följer det här med stort intresse.
Här finns pengar att tjäna för oss i Göteborgs
sjukvård, säger Jan Hedner som är klinisk farmakolog
och en av ledamöterna i det lokala läkemedelsrådet
som återkommande rekommenderar läkarna i Göteborg
vilka preparat de bör skriva ut till sina patienter. Apoteksbolaget
har redan deklarerat att om den receptskrivande läkaren inte
uttryckligen markerar annat så ska billigaste Losec expedieras
till patienten. De första nio månaderna
i år sålde Astra och licenstagare runt om i världen
Losec för 17,8 miljarder kronor. Losec står i dag för
45 procent av Astras försäljning, vilket gör bolaget
till världens mest enbenta läkemedelsföretag. Astra
hotar nu med att flytta tillverkningen från Södertälje
till Italien. Orsaken skulle vara att det är opraktiskt att Astra
först tillverkar Losec i Sverige och skickar medicinerna till
Italien för att de sedan ska transporteras tillbaka till Sverige.
Att sänka priset i Sverige är uteslutet enligt Astras informationschef
Staffan Ternby. Anledningen till att Losec är så mycket
billigare i Italien, liksom i hela Sydeuropa, sägs vara att Italiens
hälsovårdsbyråkrater ställt det som krav för
att preparatet ska omfattas av de samhälleliga rabattsystemen.
Importören tror inte det går att
parallellimportera så många sorters läkemedel till
Sverige. Den svenska marknaden är för liten och medicinpriserna
är inte orimligt höga. En tiondel av den svenska Losecmarknaden
är dock värd 80-100 miljoner kronor. Katharina Lindberg
är chef för enheten för läkemedelsfrågor
på RFV. Hon är positiv till prispressen på Losec.
?Det är bra för svenska skattebetalare att läkemedel
blir billigare, säger hon. Vi sänkte priset på Losec
med i genomsnitt åtta procent i våras. Det kan säkert
ske igen. Enbart den prissänkning som RFV drev igenom på
Losec i våras innebär en sammanlagd besparing för
patienter och skattebetalare på 145 miljoner kronor för
1996 och 1997. Det går dock ingen nöd på Astra. Under
årets tre första kvartal gjorde bolaget en vinst på
9,8 miljarder kronor och bolagets börsvärde tangerar 200
miljarder kronor. Lövkvist: Samma innehåll men olika pris.
GP Två Dagar den 30 november 1996 s. 6 Kommentar
Det är vanligt att läkemedelsföretagen i olika sammanhang
anlitar och arvoderar medicinska yrkesmänniskor. Att anlitas
som föredragshållare av ett läke | |